En av dom jobbigaste känslorna just nu är ensamheten jag känner... Att se alla i min närhet få barn och leva det lyckliga familjelivet utan bekymmer eller oro, det får mig att känna en avundsjuka som jag inte är stolt över. Jag skulle inte önska någon det tragiska vi har fått vara med om och jag hoppas att ingen behöver gå igenom det, men jag önskar också att vi hade fått slippa det...

Jag brukar vara ganska bra på att hitta någon form av mening med allt som händer, kanske är denna mening att få människor i våran omgivning att uppskatta och värdesätta det dom har, att inte ta något/någon för givet...? Kanske var vi dom som är starkast och kunde bära den bördan? Önskar i så fall att dom kunde hitta den uppskattningen på annat vis, utan våran uppoffring..

Förra veckan tog jag kontakt med en gammal klasskompis till mig som förra året var med om en liknande tragedi där hon förlorade ett barn... Trots att jag som sagt inte önskar någon en sådan upplevelse så var det skönt att känna att det inte bara är vi.. att det finns fler runt om oss som vet hur det känns. Det var skönt att få ventilera lite känslor och upptäcka att den där ensamheten hade varit något hon upplevt också.

Vill snabbspola tiden nu... vill ha kontroll på känslorna och jag vill få vara en mamma!