"Ni är så starka!..."

En mening vi får höra titt som tätt numera... Vad betyder det? Stark... Vad är det som gör att man är stark? Och vad hade man gjort om man inte var det? Är det ett mått på hur ofta man gråter? Eller är det en slutsats för att jag lever?

Jag känner mig inte så stark, jag gråter, jag känner en hopplöshet och avundsjuka ständigt... men det gör ingenting.. Jag tror att det måste få vara så, annars är man inte mänsklig! Men jag tror heller inte att man är stark bara för att man inte ger upp livet. Jag vill försöka planera framåt och hoppas på att det bara kan bli bättre från och med nu! Och jag tänker tillåta mig själv att gråta och vara ledsen!

Vi har båda våra svaga stunder men det är då någon annan får vara stark åt en... Jag får vara stark för honom och han för mig! Är vi båda svaga får vi be om hjälp och är vi båda starka gör vi något kul!

Jag och mannen, enligt order från svärfar, bokade en resa tillsammans. Vi gick in på resebolagets hemsida och tog första bästa resa till värme och avkoppling!

Det bar iväg till dominikanska republiken, all inclusive och bara lugn och ro!

Det var en fantastisk resa och det var riktigt skönt att få vara bara vi och stänga ute resten av världen en stund, det behövdes och det känns nu i efterhand att det gjorde nytta. Vi hade nog fastnat lite i vårat sorgarbete och stod nog mest och trampade. Det här blev en chans att pausa allting, ta ett nytt andetag och börja sikta framåt.

Trots att jag såklart tänker på henne varje dag, saknar henne och önskar att jag fick pussa henne god natt varje kväll, så känner jag ändå att känslorna nu börjar bli hanterbara och jag kan börja fungera som människa.

Kommer alltid komma dagar som allting bara är tungt men dom måste jag låta komma och låta mig själv känna och gråta så mycket min kropp behöver.

Kan verkligen rekomendera att ta en paus på det här viset för dom som går igenom något likande, behöver inte vara lika dyrt eller exlusivt som en utlandsresa, huvudsaken är att man på något sätt pausar vardagen och får en chans att andas ut och komma igen.

När vi kom hem var det dags för återbesöket hos barnmorskan. Vår barnmorska är så gullig, hon visade verkligen att hon kände med oss och jag såg på henne att tårarna inte var långt borta, tror dom kom när jag gick därifrån.

Vi pratade lite om hur jag och mannen tänkt oss livet framöver, om vi vill försöka få fler barn osv. Jag sa att vi båda har en oehörd längtar efter att få vara föräldrar och att vi skulle vilja försöka igen så snart som möjligt. Jag har läst mig till att de brukar rekomendera att man inte blir gravid igen efter snitt förrän efter ett år men min barnmorska hade pratat med läkarna och sa att om allt varit normalt (fysiskt) och man inte haft några komplikationer så är det bara köra på så snart kroppen är tillbaka i sin rytm och vi känner oss psykiskt redo. Det gjorde mig mycket gladare och gav mig lite att se fram emot. Kändes bra!

Enda som kändes lite jobbigt under besöket var att hon näst intill tjatade om att gå till psykolog eller kurator.... I dagsläget känner jag att jag inte vill älta det här på det sättet, jag har mina sätt att hantera detta på... bloggen ger mycket eftersom jag kan skriva av mig alla mina känslor utan att behöva se ansiktsuttryck eller behöver visa mitt eget... Det är egentligen den enda bearbetningen jag behöver just nu, i övrigt vill jag bara få minnas henne, sakna henne och älska henne... det finns inget någon kan göra som förändrar det som hänt utan jag måste få koncentrera mig på att se framåt och bara få känna kärleken till henne och gråta när det behövs...

Om/när jag blir gravid igen kanske jag har större behov av hjälp för att hantera oron som jag tror kommer finnas för att det ska hända något igen..

Nu i veckan kom också mitt jättefina halsband som jag beställt, ger mig chansen att få ha henne nära mitt hjärta--alltid!