Det var ett tag sen jag skrev här... men det har känts som att jag bara upprepar mig. Det är samma tankar som kretsar i huvudet hela tiden, den varvas mellan hopp för framtiden och djup sorg, saknad, uppgivenhet och avundsjuka... men hela tiden är allting kryddat med en kärlek till min ängel! Och kärlek till min underbara karl som alltid finns där för mig och som alltid stöttar mig när allt känns tungt.

Spädbarnsfonden har startat ett webforum på facebook just för såna som oss som förlorat sina små änglar alldeles för tidigt i livet, jag gick med i den gruppen för att få känna någon form av gemenskap, en gemenskap som saknas i min umgängeskrets där alla producerar barn som om det vore det enklaste i världen.. självklart är jag oerhört glad att mina vänner slipper uppleva en sådan sorg som vi fått uppleva, men avundsjukan finns alltid där... blir som ett slag i magen varje gång någon får en ny liten bebis till familjen och allting går bra, påminner så starkt om att vi inte fick allt det där och inte fick uppleva den där lyckan. jag försöker att glädjas åt dom och jag är genuint glad för deras skull men den där avundsjukan ligger som ett mörkt moln i bakgrunden hela tiden.

Men i den här facebook-gruppen har jag fått känna en gemenskap med andra föräldrar och även om det smärtar att läsa om  vad alla gått igenom så har det varit ett underbart stöd.

Jag har tänkt många gånger på om jag skulle kunna använda min upplevelse på något sätt, jobba för ett stötta andra som har varit med om samma sak. Jag vet att möjligheter finns att jobba ideellt med såna frågor men i dagsläget finns inte dom möjligheterna i vårat liv. men en dag i framtiden kanske... skulle kännas bra att kunna göra något positivt av allt som hänt, skulle kännas bra att göra Cornelias liv och bortgång meningsfull på något vis... Får se om jag kan komma på hur..