När jag skrev mitt första inlägg var jag full av förväntan och längtan... det  var ett tag sen nu och sen dess har min värld vänts upponer och kraschat!

Jag ska försöka berätta vad som hände...

Den 3e december (40+5) åkte vi in på en kontroll på förlossningen pga att vår lilla bebis rörde sig alldeles för lite... Dom gjorde en kurva och såg då att hjärtat slog som det skulle men att rörelserna för begränsade. Det gjordes försök på olika sätt att väcka bebis, med stark saft och bökande med magen. Ultraljudet togs fram för att kontrollera mängden fostervatten och för att titta på hjärtat, det såg bra ut och då började bebis sprattla lite i magen så dom ville göra en ny kurva. När barnmorskan då skulle sätta på sensorerna igen så hittade hon inte hjärtat. Hon kallade då tillbaka läkaren som tog fram ultraljudet igen....hjärtat stog still... Skräcken sköljde över mig... Därifrån gick allt så fort...

Jag skickades ner till operation, sövdes och snittades, läkare kom med helikopter från uppsala... Pontus (Far till bebis) satt orolig och lämnad i ett väntrum med jag sov mig igenom allt detta kaos...

Det tog ungefär 30 mmin för läkarna att få igång hjärtat på vår älskade dotter... ja vi fick en fantastisk vacker liten flicka som jag från första stund älskade med hela mitt hjärta och alltid kommer att älska!

Tydligen hade hon slagit knut på navelsträngen och haft syrebrist vilket ledde till att hjärtat stannade.

Vår fina flicka fick namnet Cornelia!   

Cornelia skickades med helikopter ner till Linköping där hon kyldes ner för att se om man kunde skydda hjärnan från större hjärnskador.

Men efter 3 tunga dagar i ovisshet fick vi svaret att hennes skador var så pass omfattande att hon var näst intill hjärndöd....

Beslutet togs av läkarna att avsluta behandling och ge henne palliativ vård.......

Den 15e december kl 22.00 stannade hennes hjärta och hon lämnade detta liv..

Nu sitter jag här, med mitt snittärr och mina bristningar på magen, och längtar efter min ängel... längtan och saknaden är olidlig och jag undrar många gånger hur man tar sig igenom en sån här sak.. hur gör man?

Önskar varje dag att jag vaknade ur den här mardrömmen...

Ser mig om och ser alla dessa föräldrar som utan bekymmer levererar barn på löpande band.. varför just vi?

Varför just våran lilla Cornelia?