Såhär på kvällskvisten när jag sitter och tittar på hans fantastiskt fina ansikte och bara suger in kärleken jag ser i varje mm av den där underbara lilla ungen, sköljer det över mig som en hink med iskallt vatten... tänk om något skulle hända honom? Tänk om han slutar andas? Tänk om jag gör fel så att han mår dåligt? Känner alla mammor så?

Inte nog med det så påminner hans varje rörelse om allt jag aldrig fick uppleva med hans storasyster... att jag aldrig fick amma henne, aldrig trösta hennes gråt, aldrig möta hennes blick.... Saknar henne så ??

Önskar att jag får uppleva nya saker hos lillebror så länge jag lever ???

Efter regnet kommer solsken, och med det en underbar regnbåge ? I detta fall i form av en underbart vacker liten lillebror ??

Helt sjuk känsla att han faktiskt är här och att han mår bra! Har varit så rädd att det ska hända någonting och det är sådan lättnad att förlossningen gick bra och att jag nu kan få dofta på honom och gosa med honom!

Rädlsa och oro finns så klart att det ska hända honom något under livets gång, som det troligtvis också gör hos alla föräldrar, men nu ska jag bara försöka njuta och ta till vara på min tid ihop med denna fantastiska människa som vi fått äran att få träffa!! ??

Sista dagen på jobbet idag! Mitt första inlägg på den här bloggen var för ungefär ett år sen när jag skrev att jag gick hem på mammaledighet och om alla mina förväntningar och oron som fanns. Den gången slutade det inte alls som vi hade önskat... och jag hoppas med hela mitt hjärta att det ska gå bra den här gången! Längtar så efter att få snusa och pussa på den lilla där inne! 

I måndags var vi inne för att vända på lillen som då låg med rumpan neråt och inte riktigt verkade komma runt när han försökte på egen hand. Jag har ju hört så mycket skräckhistorier om vändningsförsök att det ska göra så ont och vara så jobbigt, och att i värsta fall så måste dom göra ett akut snitt om bebis reagerar negativt på behandlingen. Så jag var helt och hållet inställd på en fruktansvärd dag! Men tack och lov så gick allting väldigt smidigt och han vände på sig så fint så det var inga problem alls! Och enligt ultraljudet igår så ligger han fortfarande kvar med huvudet neråt och har börjat jobba sig djupare ner i bäckenet! Hurra! Så nu är det bara vänta och hoppas!

Fortfarande livrädd att något ska hända och min sambo går på nålar. Längtar tills allt är över nu och hoppas att vi ska få åka hem tillsammans med en rosa, skrynklig och frisk liten guldklimp!