Såhär på kvällskvisten när jag sitter och tittar på hans fantastiskt fina ansikte och bara suger in kärleken jag ser i varje mm av den där underbara lilla ungen, sköljer det över mig som en hink med iskallt vatten... tänk om något skulle hända honom? Tänk om han slutar andas? Tänk om jag gör fel så att han mår dåligt? Känner alla mammor så?

Inte nog med det så påminner hans varje rörelse om allt jag aldrig fick uppleva med hans storasyster... att jag aldrig fick amma henne, aldrig trösta hennes gråt, aldrig möta hennes blick.... Saknar henne så ??

Önskar att jag får uppleva nya saker hos lillebror så länge jag lever ???