"Ni är så starka!..."

En mening vi får höra titt som tätt numera... Vad betyder det? Stark... Vad är det som gör att man är stark? Och vad hade man gjort om man inte var det? Är det ett mått på hur ofta man gråter? Eller är det en slutsats för att jag lever?

Jag känner mig inte så stark, jag gråter, jag känner en hopplöshet och avundsjuka ständigt... men det gör ingenting.. Jag tror att det måste få vara så, annars är man inte mänsklig! Men jag tror heller inte att man är stark bara för att man inte ger upp livet. Jag vill försöka planera framåt och hoppas på att det bara kan bli bättre från och med nu! Och jag tänker tillåta mig själv att gråta och vara ledsen!

Vi har båda våra svaga stunder men det är då någon annan får vara stark åt en... Jag får vara stark för honom och han för mig! Är vi båda svaga får vi be om hjälp och är vi båda starka gör vi något kul!

Jag och mannen, enligt order från svärfar, bokade en resa tillsammans. Vi gick in på resebolagets hemsida och tog första bästa resa till värme och avkoppling!

Det bar iväg till dominikanska republiken, all inclusive och bara lugn och ro!

Det var en fantastisk resa och det var riktigt skönt att få vara bara vi och stänga ute resten av världen en stund, det behövdes och det känns nu i efterhand att det gjorde nytta. Vi hade nog fastnat lite i vårat sorgarbete och stod nog mest och trampade. Det här blev en chans att pausa allting, ta ett nytt andetag och börja sikta framåt.

Trots att jag såklart tänker på henne varje dag, saknar henne och önskar att jag fick pussa henne god natt varje kväll, så känner jag ändå att känslorna nu börjar bli hanterbara och jag kan börja fungera som människa.

Kommer alltid komma dagar som allting bara är tungt men dom måste jag låta komma och låta mig själv känna och gråta så mycket min kropp behöver.

Kan verkligen rekomendera att ta en paus på det här viset för dom som går igenom något likande, behöver inte vara lika dyrt eller exlusivt som en utlandsresa, huvudsaken är att man på något sätt pausar vardagen och får en chans att andas ut och komma igen.

När vi kom hem var det dags för återbesöket hos barnmorskan. Vår barnmorska är så gullig, hon visade verkligen att hon kände med oss och jag såg på henne att tårarna inte var långt borta, tror dom kom när jag gick därifrån.

Vi pratade lite om hur jag och mannen tänkt oss livet framöver, om vi vill försöka få fler barn osv. Jag sa att vi båda har en oehörd längtar efter att få vara föräldrar och att vi skulle vilja försöka igen så snart som möjligt. Jag har läst mig till att de brukar rekomendera att man inte blir gravid igen efter snitt förrän efter ett år men min barnmorska hade pratat med läkarna och sa att om allt varit normalt (fysiskt) och man inte haft några komplikationer så är det bara köra på så snart kroppen är tillbaka i sin rytm och vi känner oss psykiskt redo. Det gjorde mig mycket gladare och gav mig lite att se fram emot. Kändes bra!

Enda som kändes lite jobbigt under besöket var att hon näst intill tjatade om att gå till psykolog eller kurator.... I dagsläget känner jag att jag inte vill älta det här på det sättet, jag har mina sätt att hantera detta på... bloggen ger mycket eftersom jag kan skriva av mig alla mina känslor utan att behöva se ansiktsuttryck eller behöver visa mitt eget... Det är egentligen den enda bearbetningen jag behöver just nu, i övrigt vill jag bara få minnas henne, sakna henne och älska henne... det finns inget någon kan göra som förändrar det som hänt utan jag måste få koncentrera mig på att se framåt och bara få känna kärleken till henne och gråta när det behövs...

Om/när jag blir gravid igen kanske jag har större behov av hjälp för att hantera oron som jag tror kommer finnas för att det ska hända något igen..

Nu i veckan kom också mitt jättefina halsband som jag beställt, ger mig chansen att få ha henne nära mitt hjärta--alltid!  

En av dom jobbigaste känslorna just nu är ensamheten jag känner... Att se alla i min närhet få barn och leva det lyckliga familjelivet utan bekymmer eller oro, det får mig att känna en avundsjuka som jag inte är stolt över. Jag skulle inte önska någon det tragiska vi har fått vara med om och jag hoppas att ingen behöver gå igenom det, men jag önskar också att vi hade fått slippa det...

Jag brukar vara ganska bra på att hitta någon form av mening med allt som händer, kanske är denna mening att få människor i våran omgivning att uppskatta och värdesätta det dom har, att inte ta något/någon för givet...? Kanske var vi dom som är starkast och kunde bära den bördan? Önskar i så fall att dom kunde hitta den uppskattningen på annat vis, utan våran uppoffring..

Förra veckan tog jag kontakt med en gammal klasskompis till mig som förra året var med om en liknande tragedi där hon förlorade ett barn... Trots att jag som sagt inte önskar någon en sådan upplevelse så var det skönt att känna att det inte bara är vi.. att det finns fler runt om oss som vet hur det känns. Det var skönt att få ventilera lite känslor och upptäcka att den där ensamheten hade varit något hon upplevt också.

Vill snabbspola tiden nu... vill ha kontroll på känslorna och jag vill få vara en mamma!

Vi har blivit erbjudna kuratorhjälp för att bearbeta allt som har hänt... men inte ens dom kan svara på varför vår underbara lilla flicka inte får vara med oss här på jorden... vem kan?

Sorgen, längtan och saknaden värker i bröstet... det enda jag vill göra är att hålla henne i mina armar och få henne att känna all min kärlek... det enda jag kan göra är att minnas hur hon doftade, minnas hennes små händer och den där söta lilla näsan...

Det går inte en minut utan att jag önskar, hoppas och ber om att få vakna ur den här mardrömmen....

Känslorna växlar upp och ner, gissar att det är hjärnans eget försvar för att man ska kunna ta sig ur detta någorlunda hel.. Ena stunden känns allting okej, ibland undrar jag till och med om det är något fel på mig som inte är ledsen... men sen slår alla dom där känslorna till som ett slag i magen och tårarna kommer... det är utmattande men jag försöker låta mig känna alla dom där känslorna, låta mig själv gråta... låta mig själv se på bilderna vi tog på henne och känna den överväldigande kärleken och saknaden...

Ingen kan ta bort känslorna, ingen kan svara på "varför?", ingen kan ge mig min dotter tillbaka... Det enda som kan hända är att känslorna stabiliseras och inte blir lika överväldigande...

jag väntar......

När jag skrev mitt första inlägg var jag full av förväntan och längtan... det  var ett tag sen nu och sen dess har min värld vänts upponer och kraschat!

Jag ska försöka berätta vad som hände...

Den 3e december (40+5) åkte vi in på en kontroll på förlossningen pga att vår lilla bebis rörde sig alldeles för lite... Dom gjorde en kurva och såg då att hjärtat slog som det skulle men att rörelserna för begränsade. Det gjordes försök på olika sätt att väcka bebis, med stark saft och bökande med magen. Ultraljudet togs fram för att kontrollera mängden fostervatten och för att titta på hjärtat, det såg bra ut och då började bebis sprattla lite i magen så dom ville göra en ny kurva. När barnmorskan då skulle sätta på sensorerna igen så hittade hon inte hjärtat. Hon kallade då tillbaka läkaren som tog fram ultraljudet igen....hjärtat stog still... Skräcken sköljde över mig... Därifrån gick allt så fort...

Jag skickades ner till operation, sövdes och snittades, läkare kom med helikopter från uppsala... Pontus (Far till bebis) satt orolig och lämnad i ett väntrum med jag sov mig igenom allt detta kaos...

Det tog ungefär 30 mmin för läkarna att få igång hjärtat på vår älskade dotter... ja vi fick en fantastisk vacker liten flicka som jag från första stund älskade med hela mitt hjärta och alltid kommer att älska!

Tydligen hade hon slagit knut på navelsträngen och haft syrebrist vilket ledde till att hjärtat stannade.

Vår fina flicka fick namnet Cornelia!   

Cornelia skickades med helikopter ner till Linköping där hon kyldes ner för att se om man kunde skydda hjärnan från större hjärnskador.

Men efter 3 tunga dagar i ovisshet fick vi svaret att hennes skador var så pass omfattande att hon var näst intill hjärndöd....

Beslutet togs av läkarna att avsluta behandling och ge henne palliativ vård.......

Den 15e december kl 22.00 stannade hennes hjärta och hon lämnade detta liv..

Nu sitter jag här, med mitt snittärr och mina bristningar på magen, och längtar efter min ängel... längtan och saknaden är olidlig och jag undrar många gånger hur man tar sig igenom en sån här sak.. hur gör man?

Önskar varje dag att jag vaknade ur den här mardrömmen...

Ser mig om och ser alla dessa föräldrar som utan bekymmer levererar barn på löpande band.. varför just vi?

Varför just våran lilla Cornelia?

Wow... Första inlägget.... Det här med att blogga har aldrig varit min grej men nu när jag närmar mig den stora dagen då ickemamma blir mamma så känns det som att det finns så många tankar som behöver komma ut, oavsätt om någon vill läsa dem eller inte... ;)

Jag gick in i v39 i tisdags och den här veckan var första veckan jag har varit hemma på heltid från jobbet. Känns lite konstigt men ganska skönt att få förbereda sig lite mentalt och röja lite här hemma. Det lilla jag klarar av iaf då jag har foglossning som härjat sedan v 20 ungefär.

Längtan efter att graviditeten ska vara över blir större och större för varje dag, men med varje dag kommer mer och mer oro över mig. Oroar mig för hur jag ska klara av förlossningen, oroar mig för att barnet inte ska va friskt, oroar mig för att jag ska få komplikationer efter förlossning, oroar mig för förlossningsdepression... Försöker att fokusera på den lilla människa som ska komma och att det kommer bli en underbar tid framöver, men det är inte det lättaste ibland.

Nu kan mini komma tycker jag!!