Senaste inläggen

Av Stephanie - 3 november 2018 20:37

Vardagen rullar på, jag har börjat jobba, nytt jobb, ny vardag... det bara rullar på och dagarna passerar en efter en utan att man riktigt lägger märke till vad som faktiskt händer...
Alla helgona, en sån där dag som man faktiskt stannar upp lite, tänder ett ljus och tänker på de nära och kära som inte längre är med i våran vardag...

Det var ett tag sen jag grät för Cornelia nu men idag rann tårarna igen när vi var i minneslunden för att tända ett ljus och lägga en blomma.. jag tänker så klart på henne dagligen men det var ett tag sen som jag faktiskt bara andades och kände... det behövs ibland!

ANNONS
Av Stephanie - 7 augusti 2018 11:00

Det är konstigt egentligen hur livet traskar på efter tragedier... jag måste ändå säga att jag är lycklig i grund och botten!
Jag har en fantastisk sambo som alltid ställer upp för mig, jag har en underbar liten son som växer och utvecklas och alltid sprider leenden omkring sig, jag har underbara vänner och familj som alltid stöttar... men ändå så är det en skugga som hänger i hasorna, som hela tiden rycker till lite för att påminna om att jag inte har allt... jag har inte min dotter här på jorden!

Men behöver lycka innebära att det inte finns någon sorg? Kan man va lycklig även fast man gråter ibland?

ANNONS
Av Stephanie - 4 december 2017 22:37

Igår var det 1 år sedan Cornelia föddes... ett år av hennes tilltänkta liv som vi har missat...
Det blev inget stort firande.. Vi hade först tänkt att vi skulle bjuda hem familjen på middag men i sista stund sa vi att vi bara ville vara själva! Det blev en tur till kyrkogården för att tända ljus och lägga ett litet arrangemang i minneslunden. Vi stod där ett bra tag och bara lät känslorna komma! Hade det inte vart för att Benjamin så till att "nu går vi" så hade jag nog blivit kvar där hela dagen! Alltid så jobbigt att lämna kyrkogården....

Resten av dagen fick hennes lykta lysa här hemma! Saknar henne så och önskar att jag fick se vad hon skulle varit för en liten person nu. Undrar så hur hon skulle varit, hur hon skulle sett ut och vad hon skulle lärt sig.. ?

Av Stephanie - 28 november 2017 19:14

Såhär på kvällskvisten när jag sitter och tittar på hans fantastiskt fina ansikte och bara suger in kärleken jag ser i varje mm av den där underbara lilla ungen, sköljer det över mig som en hink med iskallt vatten... tänk om något skulle hända honom? Tänk om han slutar andas? Tänk om jag gör fel så att han mår dåligt? Känner alla mammor så?

Inte nog med det så påminner hans varje rörelse om allt jag aldrig fick uppleva med hans storasyster... att jag aldrig fick amma henne, aldrig trösta hennes gråt, aldrig möta hennes blick.... Saknar henne så ??

Önskar att jag får uppleva nya saker hos lillebror så länge jag lever ???

Av Stephanie - 26 november 2017 18:41

Efter regnet kommer solsken, och med det en underbar regnbåge ? I detta fall i form av en underbart vacker liten lillebror ??

Helt sjuk känsla att han faktiskt är här och att han mår bra! Har varit så rädd att det ska hända någonting och det är sådan lättnad att förlossningen gick bra och att jag nu kan få dofta på honom och gosa med honom!

Rädlsa och oro finns så klart att det ska hända honom något under livets gång, som det troligtvis också gör hos alla föräldrar, men nu ska jag bara försöka njuta och ta till vara på min tid ihop med denna fantastiska människa som vi fått äran att få träffa!! ??

Av Stephanie - 10 november 2017 09:42

Sista dagen på jobbet idag! Mitt första inlägg på den här bloggen var för ungefär ett år sen när jag skrev att jag gick hem på mammaledighet och om alla mina förväntningar och oron som fanns. Den gången slutade det inte alls som vi hade önskat... och jag hoppas med hela mitt hjärta att det ska gå bra den här gången! Längtar så efter att få snusa och pussa på den lilla där inne! 


I måndags var vi inne för att vända på lillen som då låg med rumpan neråt och inte riktigt verkade komma runt när han försökte på egen hand. Jag har ju hört så mycket skräckhistorier om vändningsförsök att det ska göra så ont och vara så jobbigt, och att i värsta fall så måste dom göra ett akut snitt om bebis reagerar negativt på behandlingen. Så jag var helt och hållet inställd på en fruktansvärd dag! Men tack och lov så gick allting väldigt smidigt och han vände på sig så fint så det var inga problem alls! Och enligt ultraljudet igår så ligger han fortfarande kvar med huvudet neråt och har börjat jobba sig djupare ner i bäckenet! Hurra! Så nu är det bara vänta och hoppas!


Fortfarande livrädd att något ska hända och min sambo går på nålar. Längtar tills allt är över nu och hoppas att vi ska få åka hem tillsammans med en rosa, skrynklig och frisk liten guldklimp! 



Av Stephanie - 31 oktober 2017 12:56

Jag har tänkt så många gånger att jag ska skriva i bloggen men har inte riktigt... vågat? ...tagit mig för att berätta om allt vad som händer nu.


Efter att vi förlorade Cornelia, eller egentligen redan på sjukhuset när vi förstod vad vi skulle ställas inför, så bestämde vi oss för att vi minsann skulle ha den där familjen vi längtat så efter. Det var lite som att kasta sig upp på hästen igen. Så fort vi fick klartecken från läkarna så försökte vi oss på att bli gravida igen!

Som en gudagåva blev vi gravida nästan direkt och jag är nu i v.37


Det har varit väldigt tungt stundvis att ta sig framåt i den här graviditeten och oron har legat som en moln över mitt huvud hela tiden. Till en början tröck jag helt bort tanken på att jag var gravid och försökte bara låta tiden gå. Till slut gick det ju inte att ignorera längre men jag försökte hela tiden gömma tankarna på att jag var gravid. Till slut upptäckte jag själv att jag hade tagit så stort avstånd till tankarna att jag inte kände någon som helst tillhörighet med den lilla som växte i min mage! Det skrämde mig oerhört och jag började tvinga mig själv in i verkligheten, tvinga mig själv att tänka på och känna för den lille bebisen där inne. Ingen lätt uppgift, men kärleken har växt och jag vill inget hellre än att han ska få komma ut och må bra. Jag vågar fortfarande inte riktigt tro på att allt ska gå bra och jag är väldigt orolig att det ska hända någonting under förlossningen. Det är en låååång plågsam väntan, men vi närmar oss mål så smått. Längtar bara tills allt är över och vi har facit i hand!


Nu är det bara hålla tummarna och hålla ut sista veckorna!!



Av Stephanie - 22 april 2017 11:00

Det var ett tag sen jag skrev här... men det har känts som att jag bara upprepar mig. Det är samma tankar som kretsar i huvudet hela tiden, den varvas mellan hopp för framtiden och djup sorg, saknad, uppgivenhet och avundsjuka... men hela tiden är allting kryddat med en kärlek till min ängel! Och kärlek till min underbara karl som alltid finns där för mig och som alltid stöttar mig när allt känns tungt.


Spädbarnsfonden har startat ett webforum på facebook just för såna som oss som förlorat sina små änglar alldeles för tidigt i livet, jag gick med i den gruppen för att få känna någon form av gemenskap, en gemenskap som saknas i min umgängeskrets där alla producerar barn som om det vore det enklaste i världen.. självklart är jag oerhört glad att mina vänner slipper uppleva en sådan sorg som vi fått uppleva, men avundsjukan finns alltid där... blir som ett slag i magen varje gång någon får en ny liten bebis till familjen och allting går bra, påminner så starkt om att vi inte fick allt det där och inte fick uppleva den där lyckan. jag försöker att glädjas åt dom och jag är genuint glad för deras skull men den där avundsjukan ligger som ett mörkt moln i bakgrunden hela tiden.

Men i den här facebook-gruppen har jag fått känna en gemenskap med andra föräldrar och även om det smärtar att läsa om  vad alla gått igenom så har det varit ett underbart stöd.


Jag har tänkt många gånger på om jag skulle kunna använda min upplevelse på något sätt, jobba för ett stötta andra som har varit med om samma sak. Jag vet att möjligheter finns att jobba ideellt med såna frågor men i dagsläget finns inte dom möjligheterna i vårat liv. men en dag i framtiden kanske... skulle kännas bra att kunna göra något positivt av allt som hänt, skulle kännas bra att göra Cornelias liv och bortgång meningsfull på något vis... Får se om jag kan komma på hur..


 

Presentation


Bloggen som skulle handla om mitt liv som mamma förändrades plötsligt när jag blev mamma till en ängel...

Fråga mig

0 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2018
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Mamma till en ängel med Blogkeen
Följ Mamma till en ängel med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se